Jag bloggar snabbt som utlovat innan vi sticker till Bjästa.

Christian ska fixa jobb. Jag och Eva ska fönstershoppa, tror jag, annars lunkar vi runt på ica. Igår hälsade jag på min syster och vi planerade en utekväll. Planerade och planerade, vi föreslog det och bestämde att vi skulle prata mera senare i veckan. Den måste bli av. Av de snart tjugo år jag levat har jag och natalie a l d r i g gjort stan osäker på egen hand. Vi ska svänga våra lurviga tills tidig morgon. "shake it, shake it, shake it girl. Make sure you don´t brake it girl." Helt klart något att se fram imot.

Jag funderade att skriva receptet på "världens bästa bakelse" vi bakade igår men kom på att det förmodligen var hemlighetsstämplat.

Ni kan njuta av bilderna istället.

Det var ett tag sedan sist och mycket har hänt. Nej, inte särskilt mycket.

Christian har fått ett jobb och jag har träffat folk. Mer folk än på länge. Min gymnasievän Elsa var nämligen på besök igår. Hon stannade bara i några timmar men vi kom överens om att det var en bra uppmjukningstid för ett par gamla vänner som inte träffats på två år. Jag hoppas att jag inte skrämde iväg hennes utan att hon kan tänka sig att träffa mig igen någongång när hon är i norr.

Förutom att spela alfapet och dricka morgonkaffe hos min mor i vanlig ordning har jag och Christian tittat på "Leende guldbruna ögon". Svts drama serie (jag tycker att den är komedimaterial), om en mörkhyad dansbandskille som ingen vill veta av för att han inte är svensson, och jag har kommit att fundera lite. Texten till denna dansabandsklassiker lyder som följer "leende guldbruna ögon har jag förälskat mig i. Just dina guldbruna ögon (hit hänger jag med) så blå kan de aldrig mer bli". Det är på den sista raden som jag tappar bort mig lite. Vad menar Black Ingvars nu? Det var guldbruna ögon vi talade om, var det inte? Och med raden "så blå kan de aldrig mer bli" kan jag bara dra slutsatsen att Ingvars partner (man, kvinna eller liknande) en gång i tiden hade blå ögon, vilket Ingvar inte uppskattade, så han tvingade sin partner att skaffa bruna kontaktlinser och skrev sedan en låt om detta dramatiska ögonfärgsbyte för att visa sin tacksamhet. 

Det är den enda vettiga förklaringen jag kan komma fram till.

Om någon har en bättre förklaring får ni gärna höra er. För mig är det en gåta lika oknäckbar som en rubiks kub (Jag har iallafall aldrig klarat av den).

Men om det nu skulle vara så att jag hade rätt i min spekulation om bytet mellan ögonfärger så väljer jag nu att citera No Doubt ex-girlfriend:

I find myself trying to change you
If you were meant to be my lover I wouldn't have to

och säger sedan: Ingar, det var aldrig meningen att det skulle vara ni.

Idag har jag klarat av det värsta jag utsa$tts för de senaste två åren -videorättegång i Sundsvall. Det låter inte så fruktansvärt för några, men nu talar vi om någon som får andnöd av att träffa otrevliga kassörskor på ica. Det hela började ett år och tre månader sedan när jag råkade gå imellan ett "slagsmål". Nu har tingsrätten i Växjö jagat mig det senaste halvåret tills jag tillslut tog mig samman och vittnade. Året är 2008 och man skulle kunna tycka att det är underligt varför vi inte har flygande bilar ännu, det var iallafall den känslan jag fick när jag gick in i det pyttelilla förhörsrummet för "videoförhör". Det var jag, en tv-apparat och en videokamera. Tv:n tändes och förhöret tog sin början. För er som jag trodde att en rättegång i sverige skulle åtminstonde påminna och en amerikansk tv-serie alá Ally Mcbeel eller advokaterna har misstagit er. Inga fancy designer kostymer, inga nervösa anorektiker och ingen domare som slår med sin klubba. Bara tjocka smålänningar utan hår. Jag är grymt besviken.

Men, det fanns faktiskt två saker som överensstämde med the american way. Nämligen:

1. Jag fick svära en ed.

2. Advokaten som försvarade boven försökte hela tiden sätta dit mig och få mig att säga fel. (På ett tämligen löjligt sätt).

Hur som helst tycker jag att jag klarade mig utomordentligt bra under omständigheterna. Hädanefter behöver jag inte oroa mig för större saker än att jag desperat måste färga håret. Samma hårfärg för lång tid tror jag seriöst kan orsaka depression.

Igår talade jag och mina två systrar om sexualundervisning, äggstockar och barnafödsel och jag drog mig till minnes hur min egen sexualkunskap såg ut för en sisådär 6-7 år sedan. Skolsystern delade upp flickor och pojkar och tog först med sig alla flickor in i syslöjdssalen för att dela med sig av sin kunskap. Jag satt spänd, nervös, nyfiken och förväntansfull och tittade in i skolsysters blonda lockar enda tills hon vände sig om, plockade fram ett päron och sa: "Man kan jämföra en vagina med ett päron". Då byttes mitt tidigare nervösa och förväntansfulla jag ut och ersattes med ren förvirring. Resten av undervisningen fortsatte på samma våglängd och jag fick aldrig reda på vad som sas till pojkarna. Kanske plockade hon fram en banan istället. Igår kändes det som att historien återberättade sig själv. Det var inte så att skolsystern kastat sig över min lilla syster med ett päron, (även om det inte skulle vara särskildt förvånande) utan den okunskap vi alla tre kände när jag och Natalie tog på oss uppgiften att lära våran mindre syster om blommor och bin. Det är sorgligt att man inget vet och det är fruktansvärt att ingen tar det på allvar. Att ingen talar om för flickor och pojkar: vad som är vad och hur, när och varför. Det värsta är att ingen talar om för unga flickor att de bestämmer över sina egna kroppar och bankar in i deras huvuden att ingen har rätt att slå till dom på rumpan.

Så, eftersom skolan uppenbarligen inte har tänkt ta tag så uppmuntrar jag alla som läser (om det nu är några) att prata med de unga kvinnorna i eran närhet och banka lite vett i deras huvuden.

Till alla flickor: Man får knäa, men bara om det behövs.

Hur som helst, tack Marielle och Natalie!

Tack att vi tillsammans kunde komma till någonslags klarhet.

http://youtube.com/watch?v=Mg1PEoQ_cq8&feature=related

Efter att jag idag följt med min mor och hämtat lillebror på dagis begav vi oss i gemensam trupp ner till Ica. Helt ovetande om att jag snart skulle få reda på någonting som skulle kunna komma att förändra hela min syn på livet, världen, till och med verkligheten, lunkade jag sakta framåt i affären, plockade äpplen, blodapelsiner och bjudgodis. Vi närmade oss sakta kassan medan Leo gnällde till sig en Musse Pigg tidning och ett kinderägg. Jag kände plötsligt ett barnsligt sting av orättvisa i ryggen och tvingade min mor att köpa varsitt ägg till mig och Christian också. Varorna lades upp på rullbandet och blev nedpackade i de nyinköpta miljövänliga påsarna (notera hur löjligt det är att det inte blev det dagsfärska miljövänliga påsarna som blev dagens livsföränderliga nyhet. Vart har mitt miljö-jag tagit vägen?). När jag packat klart vände jag mig sakta mot min bror, och vad ser jag? Herr Kinder har tagit kinderäggen till the next level! Han har ordnat en helt ny öppningsanordning. Vi behöver inte längre slita ut våra stackars tänder för att komma åt den efterlängtade leksaken! Ingen behöver någonsin mer använda naglar, tummar, fötter eller hammare för att komma åt sin överasskning. Med det nya ägget behöver man bara trycka till lite lätt med tummen så glider överdelen upp. Helt otroligt. Jag kunde inte ens med att bli besviken över "trolleriöverasskningen" som inte gick att trolla med, det nya sättet att öppna både räcker till och blir över för min del.

Så, tack Herr, Fru eller Fröken Kinder. You made my day.

Keep up the good work.

Mitt förslag till nästa förändring är att byta färg på ägget, spice it up. Kanske ett grönt eller rött ägg? Eller varför inte ett regnbågsfärgat ägg lite längre fram när det är dags för Pridefestivalen.

Möjligheterna är oändliga!

Jag väntar med spänning...

Igår var semeldagen, idag min och christians. Två månader om man räknar som man gör. En fågel viskade i mitt öra om hemlagad middag med efterrätt och jag önskade att jag hade råd med åtminstonde en blomma.

Igår kom min syster med pojkvän på besök. Jag och Natalie hade vilda diskussioner om de bästa weekend resemålen, hur man på bästa sätt kan ta sig in i en annan människas mage utan tillhygge och hur mycket ens liv egentligen är värt. Jag fick en funderare och kom fram till att det inte är särskildt tokiga saker jag är villig att göra för att behålla livhanken.

För att hoppa till något helt annat, jag har funderat över min livssituation och kommit fram till att jag är som en gammal tant.

En gammal tant utan pension.

Saker som röstar för min tant livsstil:

Bland mina favoritprogram hittar vi: Antikrundan och antikmagasinet.

Jag vet skillnaden mellan antikrundan och antikmagasinet.

Jag brukar underhålla mig genom att spela alfabet med grannfrun. (Grannfrun var lite konstigt ordval, men det fick mig att verka tantigare så I´ll stick with it.)

Jag sparar rester av maten.

Jag har en liten hund.

Jag hinner inte skriva mer nu, måste till Ica.

Min pappa hade en t-shirt med: inte tala, inte höra, inte se, fast med Musse Pigg. Jag brukade sova i den. Men jag har aldrig fått reda på vad de egentligen kallas, de där tre. För något namn måste de väl ändå tilldelats, när det finns ungefär fjorton namn för ens förhållanden: sambo, särbo, mambo, rambo etc. Om någon kan svaret så blir jag gärna upplyst. Tillsvidare väljer jag att kalla de tre för just: de tre.

Varför jag tog upp de tre från första början var för att beskriva min sinnesstämmning.

Det finns ingen vettig förklaring till varför det känns som om de tre bor inuti mig: Jag blev väckt med frukost på sängen, jag duschade, jag drack kaffe med min mor, jag såg på en film och sedan på en till film, jag lagade mat till min mor, syster, pojkvän och bror  och vi åt sedan upp den.

Jag tycker inte om att känna mig likgiltig inför allt, men det har kommit att bli som jag är när jag är som jag är hela tiden, om ni förstår.

Ikväll blir det vanilla sky.

Imorgon blir det som idag och igår och i övermorgon.

Vi hörs.

Christian diskar, jag ska göra makaronilåda. Idag har jag sökt jobb, idag får jag inga jobb. Vart är det meningen att man ska få pengar ifrån?

Livet är ju ungefär inte roligt alls.