Idag gick jag upp tidigt och gjorde mig redo för resan söderut.

Efter bussen från byn in till skellefteå så ställer jag mig och väntar på linje 100. Det samlas fler och fler och jag börjar misstänka att bussen kommer bli ordentligt passagerarfylld, tur att min sociala fobi är som bortblåst(!). Bussvärdinnan inser bussens begränsningar och ropar ut över busshållplatsen att alla söder om Umeå är välkommna in. Det är bara jag. Alla tittar iritterat och några fäller bittra kommentarer när jag traskar förbi kön och in i allergikuben på nedervåningen. Efter en stund blir även Umefolket insläppta. Bussvärdinnan kommer fram till mig och säger - Du förstår väl att du inte kan ha väskan på sätet brevid dig, det kommer bli helt fullt.

Jag svarar inte, jag är helt uppslukad av hennes mustach. Den är så stor att det är det är fashinerande. Hon är mer skäggväxt än Christian.

Jag flyttar sedan lydigt på väskan och försöker göra det bekvämt för mig. Tar fram mp3:n, rullar ihop sjalen till en kudde och tänker fördriva tiden med att sova. Plötsligt dyker en äldre herre upp och slår sig ner. Han börjar prata lite smått och jag svarar artigt. Snart blir det tyst och jag tänker precis slå på mp3:n när han börjar prata igen. När jag säger äldre herre så menar jag Inte en lång äldre man men svart kappa, hög hatt och monokel, även om det kändes lite som det nu när jag skrev ner det. Det var en gubbe egentligen, men det kändes så dumt att skriva det. Hur som helst, så slutade han aldrig att prata. Vi satt och samtalade hela vägen från skellefteå till Umeå. Det är en två timmars resa. Ingen annan i allergi kuben så någonting, på h e l a resan. Vi två var osvenskast på bussen. Jag fick veta att hans fru hellet Lisbeth och att dom hade två barn, båda pojkar. Att han sprungit otaliga maraton, både i Brasilien, Usa och Tyskland, om hans pensionersresa till Litauen, allt om den 55 åriga bussgudien de hade på resan, om hans ena sons psykvistelse i Umeå och att han inte tyckter om människor som försökte slå sina hundar till lydnad. Om hans maratonkompis som var alkolist, om hans konstnärskompisar och om kyrkokören han var med i. När Umeå närmade sig sa han: Ja, tänk. Om tio år så kanske jag ser ditt namn bland de stora konstnärerna. (Ja, jag hade faktiskt delat med mig lite jag med.) Ja, man kan ju alltid hoppas, svarade jag.

Men efter han stigit av bussen kom jag på att vi aldrig presenterat oss ordentligt. Så nu är han lite av ett mysterium den där gubben. Men, om jag får gissa, så tror jag nog att han heter Berra. Ja, eller Bertil igentligen, men det har ingen kallat honom sen smeknamnet tog fäste, nån gång under de 25 åren han jobbade på plastfabrik innan han gick i pension. Fast det förstås, hans fru kallar honom nog för Bertil ibland, men bara när hon är arg.

På mammas begäran gör jag nu ett försök till att börja blogga igen.

För er som inte hängt med är Burträsk "hem" i åtminstonde ett år frammåt.

Det är vitt ute och pendlar mellan ögonfrans-blir-till-is-kallt och rätt behaglig kyla. Idag är den okej. Kanske till och med plusgrader?

Det här väderpratet bevisar att jag är vuxen och tråkig och inte längre brinner. Jag samtalade med Elsa för någon dag sedan om eld och om att brinna. Hon brann, men jag har liksom sloknat för länge sedan. Men jag tänker inte ge upp, jag kommer att brinna igen. Annars är det ingen mening. Igår började jag min nostalgitripp och fortsätter den idag. Patti smith i datasalen medan jag väntar på att bilden ska börja igen. På torsdagar har vi konst h e l a dagen. Vilken dröm eller hur? Nej, vi målar stenar och det blir liksom uttjatat efter sten nummer 2.

Min eld för att måla är borta. Jag har 11 dukar där hemma som väntar på att få liv, men jag har bara gjort en ännu. Och den blev inte ens bra. Jag fick liksom tvinga fram det. Det. vad Det nu är. Jag var inne på min lillasysters mycket snyggare och uppdaterade blogg idag och såg att hon lagt upp en låt. Sin låt. Jag började gråta när jag hörde den. Om Marielle hade varit en sång hade det varit den. På riktigt. Marielles musik mognad är mycket större en hon själv. Jag är så stolt. Men eftersom jag är en mes så har jag svårt att bara bli glad och stolt för att min lilla syster är bäst i världen, jag måste även bli besviken på mig själv. Inte för att jag inte spelar gitarr eller sjunger (fastänn det skulle vara roligt att kunna sjunga utan att fönster går i kras), men pågrund av den här återkommande avsaknaden av eld. Jag är som en gammal kärring som bara vandrar runt i livet utan passion eller panik eller glädje eller några känslor alls och om det ens kommer fram några känslor så är det same old-känslor.

SLENTRIAN! kom jag just på. det är ordet som beskriver mig och min situation bäst just nu.

Vi ses kanske imorgon.

Okej. jag kände att jag fortfarande hade lite kvar i mig.

Jag läste i en Amelia tidning på bilden förra veckan att om man ofta är arg utan någon igentligen anledning så kan det bero på att man inte har accepterat sin verklighet. Jag har funderat mycket på det. Jag trodde att min ilska nästan gått över. Men den ligger liksom och puttrar under ytan mest hela tiden. Det kan mycket väl vara så att jag inte accepterat min verklighet, men är det verkligen rätt väg att gå att bara acceptera. Är det inte meningen att man ska förändra. Eller är det om det inte går att förändra sin verkligehet som man måste acceptera den, det låter mer troligt. Men det går väl Alltid att förändra sin verklighet?

eller. . det borde vara så. Det beror kanske på hur stora förändringar man är ute efter. Jag tycker bara att allt är så meningslöst. Jag vill bli bortrövad eller något. i "Me and you and everyone we know" så säger pappan något ungefärligt såhär: "I want my children to have super powers, Im ready!" och det är lite så jag känner. Jag kan väl råka ramla ner i en kartong och av misstag skickas till Indien eller något? Jag är redo för något nytt!

Burträsk kan man älska p.ga lugnet. Och jag trodde lite grann att jag skulle tycka om det. Men jag får panik utav det. Det här lugnet ger mig ordentlig jävla panik. Jag har förmodligen inte accepterat mitt liv, men jag har ingen lust att göra det heller.