På mammas begäran gör jag nu ett försök till att börja blogga igen.

För er som inte hängt med är Burträsk "hem" i åtminstonde ett år frammåt.

Det är vitt ute och pendlar mellan ögonfrans-blir-till-is-kallt och rätt behaglig kyla. Idag är den okej. Kanske till och med plusgrader?

Det här väderpratet bevisar att jag är vuxen och tråkig och inte längre brinner. Jag samtalade med Elsa för någon dag sedan om eld och om att brinna. Hon brann, men jag har liksom sloknat för länge sedan. Men jag tänker inte ge upp, jag kommer att brinna igen. Annars är det ingen mening. Igår började jag min nostalgitripp och fortsätter den idag. Patti smith i datasalen medan jag väntar på att bilden ska börja igen. På torsdagar har vi konst h e l a dagen. Vilken dröm eller hur? Nej, vi målar stenar och det blir liksom uttjatat efter sten nummer 2.

Min eld för att måla är borta. Jag har 11 dukar där hemma som väntar på att få liv, men jag har bara gjort en ännu. Och den blev inte ens bra. Jag fick liksom tvinga fram det. Det. vad Det nu är. Jag var inne på min lillasysters mycket snyggare och uppdaterade blogg idag och såg att hon lagt upp en låt. Sin låt. Jag började gråta när jag hörde den. Om Marielle hade varit en sång hade det varit den. På riktigt. Marielles musik mognad är mycket större en hon själv. Jag är så stolt. Men eftersom jag är en mes så har jag svårt att bara bli glad och stolt för att min lilla syster är bäst i världen, jag måste även bli besviken på mig själv. Inte för att jag inte spelar gitarr eller sjunger (fastänn det skulle vara roligt att kunna sjunga utan att fönster går i kras), men pågrund av den här återkommande avsaknaden av eld. Jag är som en gammal kärring som bara vandrar runt i livet utan passion eller panik eller glädje eller några känslor alls och om det ens kommer fram några känslor så är det same old-känslor.

SLENTRIAN! kom jag just på. det är ordet som beskriver mig och min situation bäst just nu.

Vi ses kanske imorgon.

Okej. jag kände att jag fortfarande hade lite kvar i mig.

Jag läste i en Amelia tidning på bilden förra veckan att om man ofta är arg utan någon igentligen anledning så kan det bero på att man inte har accepterat sin verklighet. Jag har funderat mycket på det. Jag trodde att min ilska nästan gått över. Men den ligger liksom och puttrar under ytan mest hela tiden. Det kan mycket väl vara så att jag inte accepterat min verklighet, men är det verkligen rätt väg att gå att bara acceptera. Är det inte meningen att man ska förändra. Eller är det om det inte går att förändra sin verkligehet som man måste acceptera den, det låter mer troligt. Men det går väl Alltid att förändra sin verklighet?

eller. . det borde vara så. Det beror kanske på hur stora förändringar man är ute efter. Jag tycker bara att allt är så meningslöst. Jag vill bli bortrövad eller något. i "Me and you and everyone we know" så säger pappan något ungefärligt såhär: "I want my children to have super powers, Im ready!" och det är lite så jag känner. Jag kan väl råka ramla ner i en kartong och av misstag skickas till Indien eller något? Jag är redo för något nytt!

Burträsk kan man älska p.ga lugnet. Och jag trodde lite grann att jag skulle tycka om det. Men jag får panik utav det. Det här lugnet ger mig ordentlig jävla panik. Jag har förmodligen inte accepterat mitt liv, men jag har ingen lust att göra det heller.

 

mami

22 januari 2009 12:47

du är en reflekterande känslomänniska och i januari kan man känna sig trött och slut och less på det mesta. Meningslöshetens grå filt sveps över en. men det har också med ljuset att göra, tror jag. När det återkommer väks livsgnistan till lv igen. JAg är övertygad om att du kommer slå både dig själv och världen med häpnad. Ditt skrivande är ett bevis på att du är "gifted" som man säger i amerika. Du har en gåva och du har en eld, men ibland kan den brinna olika stark. Just nu går den kanske på sparlåga och väntar på syre. När syret kommer in kan den ta fart och bli en explosiv brasa.
Jag älskar dig och tror på dig och vet att du kommer skriva fantastiska saker om din situation, kvinnors situation, om det du går genom och känner. Du kanske saknar ett fokus men för att få ett fokus måste man först komma på åt vilket håll man vill gå med sin konstnärlighet med sitt liv. KAnske är bildlektionerna inte så inspirerande, kanske är miljön på folkhögskolan inte den mest inspirerande. KAnske blev det en stor besvikelse, men du har kraften U got the force - and it will be with you I´ll promise.
Kram/Mami

http://mariebuhr.bloggagratis.se

 

Pappa

28 februari 2009 23:51

Du har de gener som kommer att hjälpa dig. Du har rösten, du har konsten, du har de bästa gener universum kan ge. Erfarenheten kommer att visa dig vägen om de systrarna tre.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

på måndagarna går jag till skolan och börjar 10.15, sedan har jag en lektion följt av tre och en halv timme ingenting. jag hatar de här tre och en halv timmarna. tiden går så sakta och jag är dålig på tidsfördriv, iallafall i skolan. jag såg en fågel...

Idag gick jag upp tidigt och gjorde mig redo för resan söderut. Efter bussen från byn in till skellefteå så ställer jag mig och väntar på linje 100. Det samlas fler och fler och jag börjar misstänka att bussen kommer bli ordentligt passagerarfylld, t...

Jag har inte suttit mig ner för att skriva på lång tid nu. Barnboken ligger orörd och mitt försök till en blogg har inte heller skrivits i på jätte länge. Om jag funderar på vad det här kan tänkas bero på kan jag börja med att utesluta det jag redan ...

Det har gått lång tid sedan jag skrev och jag har hunnit fundera på en hel del. Jag kommer dock bara ihåg två.   1. Varför görs det så mycket dålig film i Sverige? Jag anser att det är väldigt många svenska filmer som är ren skit. Jag menar, så dålig...

idag var hela mitt ansikte rödfläckigt av något jag inte vet vad det är och vårdcentralen struntar i att människor är sjuka efter klockan 12.00 och Alfons tigger antingen mat eller så ligger han i korgen och sover eller skäller på saker som ingen ann...