Jag har inte suttit mig ner för att skriva på lång tid nu. Barnboken ligger orörd och mitt försök till en blogg har inte heller skrivits i på jätte länge. Om jag funderar på vad det här kan tänkas bero på kan jag börja med att utesluta det jag redan vet inte är probemet.

*Tidsbrist. Jag har tid så det räcker till och blir över. Jag orkar inte riktigt göra något vettigt av den bara.

Nu står min hjärna still och jag måste låta mig själv skriva om någonting annat annars slutar det här inlägget här och nu.

Varje dag slår jag på tv:n och varje dag får jag se hur äcklig världen vi lever i är. Det räcker faktiskt för att jag ska ramla ihop till en pöl och stirra in i väggen resten av dagen. Vad är det för mening att göra någonting så länge det inte gynnar mig själv eller andra. Sätter jag ribban för högt? Är det verkligen konstigt att hellre hoppa över livet än att spendera det med att arbeta och betala räkningar och se på medan vi tillsammans förstör oss själva och världen. Jag tror att jag inte orkar skriva för att jag inte ser någon mening med någonting just nu. Det är så idag. eller Just den här timmen. Men en timme blir flera timmar blir dagar blir veckor och så måste man dessutom ha något att se tillbaka på när man är gammal. Jag ska hinna med att resa, se och uppleva. Bli kär och bli galen och lätta mitt samvete. Vad är dem man kommer ihåg när man är gammal? Jag vägrar arbeta hela mitt liv bara för att det förväntas av mig. Jag vill komma undan.

För några år sedan hade jag drömmar om vad jag ville bli. Vad jag ville plugga och vad jag ville göra efter jag pluggat. jag förstod att jag måste ha ett skit jobb jag inte trivs med såsmåningom för att det är så det går till. jag stod ut med tanken att jag troligen kommer att bli som min mor och min far och alla andra jag känner, att jag inte riktigt kommer få det att gå runt. Att jag alltid kommer få bråka om pengar och vända på femöringar och tvinga mig till jobbet och gråta i tvättstugan när jag äntligen fått tvätttid. Jag har fått en uppenbarelse. Jag vill inte leva på rad och då tänkter jag inte göra det heller. Skit snack Anne-Louise. Troligen ja. men så länge jag muntras upp av att tänka att jag inte är förlorad tänker jag fortsätta med det.