Idag gick jag upp tidigt och gjorde mig redo för resan söderut.

Efter bussen från byn in till skellefteå så ställer jag mig och väntar på linje 100. Det samlas fler och fler och jag börjar misstänka att bussen kommer bli ordentligt passagerarfylld, tur att min sociala fobi är som bortblåst(!). Bussvärdinnan inser bussens begränsningar och ropar ut över busshållplatsen att alla söder om Umeå är välkommna in. Det är bara jag. Alla tittar iritterat och några fäller bittra kommentarer när jag traskar förbi kön och in i allergikuben på nedervåningen. Efter en stund blir även Umefolket insläppta. Bussvärdinnan kommer fram till mig och säger - Du förstår väl att du inte kan ha väskan på sätet brevid dig, det kommer bli helt fullt.

Jag svarar inte, jag är helt uppslukad av hennes mustach. Den är så stor att det är det är fashinerande. Hon är mer skäggväxt än Christian.

Jag flyttar sedan lydigt på väskan och försöker göra det bekvämt för mig. Tar fram mp3:n, rullar ihop sjalen till en kudde och tänker fördriva tiden med att sova. Plötsligt dyker en äldre herre upp och slår sig ner. Han börjar prata lite smått och jag svarar artigt. Snart blir det tyst och jag tänker precis slå på mp3:n när han börjar prata igen. När jag säger äldre herre så menar jag Inte en lång äldre man men svart kappa, hög hatt och monokel, även om det kändes lite som det nu när jag skrev ner det. Det var en gubbe egentligen, men det kändes så dumt att skriva det. Hur som helst, så slutade han aldrig att prata. Vi satt och samtalade hela vägen från skellefteå till Umeå. Det är en två timmars resa. Ingen annan i allergi kuben så någonting, på h e l a resan. Vi två var osvenskast på bussen. Jag fick veta att hans fru hellet Lisbeth och att dom hade två barn, båda pojkar. Att han sprungit otaliga maraton, både i Brasilien, Usa och Tyskland, om hans pensionersresa till Litauen, allt om den 55 åriga bussgudien de hade på resan, om hans ena sons psykvistelse i Umeå och att han inte tyckter om människor som försökte slå sina hundar till lydnad. Om hans maratonkompis som var alkolist, om hans konstnärskompisar och om kyrkokören han var med i. När Umeå närmade sig sa han: Ja, tänk. Om tio år så kanske jag ser ditt namn bland de stora konstnärerna. (Ja, jag hade faktiskt delat med mig lite jag med.) Ja, man kan ju alltid hoppas, svarade jag.

Men efter han stigit av bussen kom jag på att vi aldrig presenterat oss ordentligt. Så nu är han lite av ett mysterium den där gubben. Men, om jag får gissa, så tror jag nog att han heter Berra. Ja, eller Bertil igentligen, men det har ingen kallat honom sen smeknamnet tog fäste, nån gång under de 25 åren han jobbade på plastfabrik innan han gick i pension. Fast det förstås, hans fru kallar honom nog för Bertil ibland, men bara när hon är arg.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

på måndagarna går jag till skolan och börjar 10.15, sedan har jag en lektion följt av tre och en halv timme ingenting. jag hatar de här tre och en halv timmarna. tiden går så sakta och jag är dålig på tidsfördriv, iallafall i skolan. jag såg en fågel...

På mammas begäran gör jag nu ett försök till att börja blogga igen. För er som inte hängt med är Burträsk "hem" i åtminstonde ett år frammåt. Det är vitt ute och pendlar mellan ögonfrans-blir-till-is-kallt och rätt behaglig kyla. Idag är den okej. Ka...

Jag har inte suttit mig ner för att skriva på lång tid nu. Barnboken ligger orörd och mitt försök till en blogg har inte heller skrivits i på jätte länge. Om jag funderar på vad det här kan tänkas bero på kan jag börja med att utesluta det jag redan ...

Det har gått lång tid sedan jag skrev och jag har hunnit fundera på en hel del. Jag kommer dock bara ihåg två.   1. Varför görs det så mycket dålig film i Sverige? Jag anser att det är väldigt många svenska filmer som är ren skit. Jag menar, så dålig...

idag var hela mitt ansikte rödfläckigt av något jag inte vet vad det är och vårdcentralen struntar i att människor är sjuka efter klockan 12.00 och Alfons tigger antingen mat eller så ligger han i korgen och sover eller skäller på saker som ingen ann...